en aning seg i början kan man tycka, ge låten 1 min och den förvånar öronen.

jag tänker inte sitta här med påklistrat leende och låtsas

som att allt är bra när det inte är så, verkligen inte.

jag vet inte vad jag ska kalla det jag håller på att få,

psykbryt kanske don't know. har kommit till en viss gräns då

jag känner att jag vill dra, sticka härifrån, lämna allt ansvar & bara va.

LÅT MIG VA FÖRFAN!

skulle aldrig kunna göra det, men jag går snart under.

det värsta jag vet är att sitta och gräma mig över hur jobbigt barn

jag har fått, massa crap tillbaka i ansiktet som säger.

du valde att behålla det, blablabla. fuck you!

ingen kan förstå hur krävande han är, hur högt att skriker

om nätterna, och hur lite han egentligen sover.

jag känner att min kropp inte vill något mer, den sätter stopp.

den är utmattad, likaså min hjärna. jag känner mig dum.

bara jag fick sova en natt, bara en hel natt.

utan att behöva lämna bort honom, vill att allt

ska vända nu, jag behöver det, capish?

äh, känns som jag precis spytt ner alla mina stackars läsare.

inte min mening, jag behövde detta. skriva av mig.

allt jag kan göra är att blicka framåt.