idag ringde dom från dagis, trodde att han kanske fått en släng

av ögoninflammation. har inte märkt någonting av det, han är inte

röd i ögonen osv. jag tror bara att det är våren han känner av, pollen och

allt vad den för med sig. han är ju som sagt överkänslig mot typ allt.

påväg hem alldeles innan vi skulle gå utanför grindarna på dagis hittade julian en vagn som han så gärna ville ha med sig. men det gick inte, så jag tog upp

honom i famnen och satte ner vagnen, stängde grinden, ner med julle

i hans vagn och han skrek. han skrek så högt, och var så jäkla förbannad alltså.

han skrek så mycket att grannarna våra började reagera, en grannpojke öppnade

dörren och stod och kika på oss medans jag försökte få in min skrikande

pojk innanför dörren. jag lovar att dom trodde att jag misshandlade honom, så

högt skrek han. sen fortsatte det, i 45 min. snacka om att jag ville skjuta mig själv

högt upp i luften. alltid att det ska vara något fel, först kolik, tätt följt av nattskräck, sen en massa sjukdomar, mera gnäll, inget sovande på nätterna, vaknar ibland och är helt hysterisk, tar 30 min att få honom lugn. och nu, varje dag när han kommer hem från dagis så gnäller och skriker han, ända tills han somnar. gud vill verkligen straffa mig alltså.

kan ni FATTA att jag blir less när varenda morsa jag möter säger

att dom har en så lugn unge som sover hela nätterna, och är en ängel hela tiden.

varför kan ingen jävel erkänna att det är jobbigt med barn, jävla lögnare.

ja, jag ska chilla. självklart fattar jag att alla barn inte är som julian.

men han kan samtidigt inte vara den enda. gaaaah!

ursäkta mig, men jag var tvungen att spy upp min frustration.

detta får mig att fundera, ska nästa barn vara likadant?

kommer jag någonsin ha turen att få en lugn, nattsovande unge?

det är frågan, jag vette fan om jag vågar chansa.

är du lika jobbig som 15-åring, är det jag som rymmer hemifrån.

men du ska veta att jag älskar dig bäbis, mer än allt annat på denna jord.