jag fylls av hat när jag läser om sånthär.

egentligen borde jag hålla mig borta, så arg blir jag.

man lämnar sitt barn på dagis, i händerna på några man inte alls

känner. jag tycker att det är jobbigt, och jag kommer aldrig

sluta att oroa mig, folk får tycka att jag överdriver.

bevis finns ju på att allting kan hända, vartsomhelst.

jag litar inte på någon annan än mig själv, och skulle

något hända julian skulle jag aldrig förlåta mig själv.

jag brukar ofta tänka på att just nu i denna stund uttnyttjas ett barn

någonstans i världen, jag kan inte låta bli. jag vill rädda allihopa.

sen vill jag slita ut hjärtat på människorna som gör så att barnen far illa.

eller jag kan inte kalla dom människor när dom är monster.